An African Sprinter at Sahlgrenska Hospital

Nu ska jag berätta lite om sjukvården, bland anant.

Jag lades in på Sahlgrenska sjukhus för att de skulle kontrollera en knöl på knölen, så att säga. Sövdes och vaknade på uppvaket. Jag kikade mig runt där i halvmörkret och hörde en massa snarkningar. Jag skulle ligga still på rygg, sa personalen, och det var början till en av de längsta nätter jag har varit med om.

Flis vs. grus

Sjuksystrar och läkare kom ständigt in med nya patienter som de opererat. Där var speciellt en äldre dam, som jag tyckte om på rösten, samtidigt tyckte jag synd om henne då hon hade ramlat och skadat sig. Hon visste inte var hon var när hon vaknade och började bli upplyst - för att mitt i upplysandet somna om.

Efter en halvtimme var hon piggare och följande utspelade sig (jag kallar henne Sarah, för det är inte bra att nämna patienters namn, även om jag inte har avlagt någon tystnadsplikt).

Sjuksköterskan började åter igen att upplysa henne om vad som hade hänt och att de hade opererat henne. Sedan började en utfrågning om hur många fingrar som hon kunde urskilja, samt kontroll av ögon (pupiller). När de frågade efter datum och år så kunde man riktigt höra av tystnaden att tanten hade roligt, för hon ställde därefter motfrågan:
"Vet ni inte det?"

Läkaren kom in i den halvmörka salen och började prata med henne och berättade att de hade opererat samt rengjort under huden från fliskorn med mera. (Här ser man hur farligt det är med vassa flis på trottoarerna istället för grus.) Sjuksystern sa därefter till Sarah:
"Nu har jag lagt ett nytt förband på armen." Det var tyst en stund och så hördes Sarahs röst: "Så fint."
Av rösten att döma så var nog Sarah över 90 år.

En lång natt. Bokstavligt talat.

Jag själv då?
Jo, jag låg där med instrument som mätte blodtryck,puls och så vidare. På apparaten fanns ett tidur som verkade stå still. Hur länge jag än glodde på väggen mitt emot och därefter vände blicken mot apparaten, så hade sekunderna knappt förflyttat sig och jag började begripa att det var någon fan som var ute efter mig för psykning.

Natten var, som sagt, den längsta jag har upplevt och vid fyratiden på morgonen insåg jag att jag blir siste man ut ur uppvaksrummet. Jag nämnde detta för en av sköterskorna att jag nog inte kommer ut förrän till kvällen.
"Jodå," sa hon "de hämtar ju hela tiden och det blir nog snart din tur så fort läkaren kommer." Jag skrattade och sa: "Vi kan slå vad och jag säger att jag inte kommer ut härifrån förrän tidigast klockan tolv."

Jag hade (nästan) rätt för vid elvatiden kom det en man med afrikanskt ursprung, den blivande Sprintern i den här historien. Han sa att han skulle hämta mig och jag kopplades loss från allt och hissade upp ryggbiten i sängen så jag nästan satt rakt upp.
Jag sa: "Nu åker vi så att jag får kaffe någon gång."
Sprintern: "Får jag kaffe här?" Han körde runt sängen med en jäkla fart och spejade efter kaffedepån.
"Nej, nej, jag får kaffe när vi kommer fram," sa jag.

Han siktade in sig på en hiss och for in, jag uppfattade inte om vi åkte upp eller ner någon våning, men ut kom vi och Sprintern började springa som en galning med sängen framför sig i den minst tvåhundra meter långa korridoren. Rollatorer och gåstolar svischade förbi och dessa klarade han med några få centimers marginal. Jag såg två systrar framför mig i korridoren och andra som gick ut och in bland rummen.

Jag tänkte att det här går åt helvete och satte upp händerna som en megafon och ropade "tut-tut-tut" för att ingen skulle bli skadad.

Måste ha varit en syn för gudarna när det kom en vit säng med en vitklädd gubbe på, som styrdes fram i en rasande fart av en ivrig sprinter, i dess sanna bemärkelse. Skyddet över min skalle liknade en bahytt, en huvudbonad som matronorna hade på 1700-1800-talen, knuten under hakan. I det här fallet ville jag se det som en störthjälm trots att den bara var gjord av väv. Ja, jisses.

Vi susade mot ett par dörrar och väl genom dessa så dundrade Sprintern på till nära slutet av nästa korridor för att göra en högersväng genom en dörr. Hur fan han klarade det begriper jag inte, för ordinarie personal får baxa ut sängarna med ett par extra fram- och backkörningar på grund av den smala korridoren och dörröppningen. Där stod tre manliga sköterskor i rummet och det första jag hörde var ett beundrande:
"Det var inte första gången han körde en säng."
Sprintern släppte sängen och drog ut genom dörrhålet som korken ur en flaska. Då hör jag hur en av sköterskorna utbrister:
"Fan, han snodde ju patientens journal!" Och så startade en vildsint jakt efter den bortflyende Sprintern.

Annars, förutom äventyret med rallyåkningen, så var det mycket trevlig personal vart man än kom (kommer) på sjukhusen. Beklagansvärt är maten över lag, det är inte den stackars personalens fel, utan ansvariga för sjukhusen, samt politiker som skulle tvångsmatas med skiten som de tillåter serveras.

Fick lasagne på Sahlgrenska. En italienare hade slitit sitt hår över att denna så kallade maträtt kallades för lasagne. Några lager med lasagneplattor och under dessa så var det något tunt, liknande ketchup som skulle föreställa köttfärs. Därutöver var det helt, helt, smaklöst och närmast beskrivit som en tvättsvamp i käften, något de andra i salen samtyckte till. Ställde undan skiten och undrade hur de hade fått färg på den smaklösa deghögen.

Jag äter normalt inte kaffebröd och sött, för det blir man fet av, men jag var tvungen att äta något då jag inte hade fått mat på nästan två dygn. Det blev en sån där wienerbrödskam och kaffe på Pressbyrån när jag gjorde sorti för hemresa.

Finns det inga kockar längre? Eller är alla utbildade konservburksöppnare på sjukhusens kök?
I Kungälv fick man gummibollar som mikrades färdiga och var vita samt smaklösa. Andra dagen hette rätten "skinka surpris", tillagat från burk och som var så innerst in i helvetes salt, så den kunde omöjligt ruttna utan att man lakat ur den i ett spann vatten i en vecka. Efterföljande middag var det någon sorts köttfärsgoja och, naturligtvis även den, från konservburk.

Patienter åkte med släktingar ner på stan och käkade pizza och några beställde pizzor med leverans till sjukhuset. Vart har landet tagit vägen?



Feature
Kvinna med bahytt.

Kontakt

Skicka ett meddelande
Ditt meddelande har skickats.
Ditt meddelande måste ha mer än ett tecken.